Att väva vet alla vad det är, kanske hade farmor eller mormor en vävstol stående eller så fick man prova på det i slöjden i grundskolan. Det finns flera olika typer av vävstolar och ju längre tillbaka i tiden man går desto enklare blir dem. Det finns avtryck i lera av tyg som är 9000 år gammalt. Avtrycket kommer ifrån Irak och är daterade till 7000 f.Kr.
De äldsta fynden av just brickbandvävning i Europa kommer från Italien och är daterade runt 800 år f.Kr. Eftersom vävredskapen antagligen var gjorda till stor del i trä finns inte så mycket bevarat men en del fynd har gjorts från Birka.
För den som är ny inom brickvävning så går det ut på att man varpar upp långa trådar till varp som sedan träs genom hålade brickor av ben, horn, plast eller kartong. För ett smalt band krävs runt tio brickor men det finns band som vävs med upp till 200 brickor. Dessa brickor är vanligtvis fyrkantiga eller sexkantiga med fyra, fem eller sex hål i varje bricka. I varje hål löper en varptråd. Man väver genom att föra igenom inslagstråden genom skälet i varpen, framför brickorna, vrider sedan brickorna ett kvarts varv och för in inslagstråden igen ifrån andra hållet.
När man väver band med mönster och vrider brickorna enbart åt ett håll kommer trådarna i varpen att tvinnas, men vänder man på mönstret och ändrar håll på vridningen kommer trådarna att tvinna upp sig igen. Man kan väva väldigt invecklade och vackra mönster som drakslingor, blad, bokstäver och så vidare. Hur brett bandet blir beror på hur många par brickor man har.
Banden användes som bälten och som dekoration och kantband på kläder och än idag används brickvävda band till olika folkdräkter. När vävandet utvecklades under medeltiden ersattes brickvävningen allt mer av bandgrindar och vävstolar för att på många håll försvinna nästan helt.
Idag har konsten att brickväva fått ett uppsving i och med folk som återskapar historien. Titta på nästa medeltidsmarknad du besöker.
Under vissa perioder av medeltiden ansågs tjockt och långt hår vara synnerligen attraktivt, även om det mestadels doldes under dok och hättor. Kringlor av hår som syntes vid öronen var populärt och inte sällan användes löshår och lin. Precis som idag så var inte alla utrustade med glänsande tjockt hår av bästa kvalitet på den tiden, och därför passade löshår under huvudbonaden. Peruker var också väldigt populärt längre fram i tiden. Modet när det gäller hår håller i sig hundratals år senare, ett tjockt hår är alltid ett tjockt hår, vilket anses fint. Så länge vi inte återskapar medeltiden och klär oss i Birgitta-hättor och krusdok så kan det se lite konstigt ut med stora rullar och kringlor av hår eller lin vid öronen så för den som har stora problem med sin hårväxt kan använda sig utav prp, vilket är en teknik för att göra håret tjockare, alltså främja hårväxten. detta gör man av olika orsaker, det vanligaste är för flärd men även för att behandla tunnhårighet och håravfall. Vilken tur för oss att vi lever här och nu istället för på medeltiden.